Nu har det gått ytterligare en vecka och jag börjar nu komma igång med träningen efter den långa förkylningen. Pulsen har dock varit högre än normalt under alla pass, så riktigt frisk är jag tydligen inte. Jag har därför inte kört några intervaller eller långdistanspass utan bara distanspass.
Vädret har varit ovanligt bra för den här årstiden med ca 15-20 C vissa eftermiddagar och jag har därför kunnat springa i endast shorts och T-shirt. Otroligt skönt!
I torsdags testade jag för första gången att köra ett simpass på morgonen, vilket var otroligt skönt trots att det var väldigt tidigt på morgonen, så kommer med all säkerhet göra om det.
Måndag: Simning
Tisdag: Löpning
Onsdag: Simning
Torsdag: fm Simning, em Cykling
Fredag: Vila
Lördag: Cykling
Söndag: Löpning
Jag är överlag nöjd med träningen som varit och att det blev ganska många träningstillfällen. Trots att det inte varit några långa pass kom jag ändå över mitt mål på 420 min/veckan och veckan får därför klassas som godkänd.
Nästa vecka hoppas jag på att komma igång med lite intervaller och långdistanspass också, sen är jag helt tillbaka i träningen där jag var för ca 1 månad sedan.
2008-09-29
2008-09-26
I DID IT!
I torsdagsmorse gick jag upp kl 06:05 efter ett antal snoozningar. Anledningen var, som jag skrev i förra inlägget, att jag skulle försöka orka upp och köra ett morgonpass i bassängen. Jag hade inte jätte mycket tid på mig då jag var tvungen att hinna med 07:30 bussen, så frukosten fick jag istället lägga i skolan, dock tog jag två mackor på vägen för att stilla hungern.
Kl 06:30 var jag i bassängen och det var hur skönt som hälst. Allt var så tyst och stilla, och det enda man hörde vara sitt eget plaskande i bassängen. Trotts att jag i vanliga fall knapp gått upp ur sängen vid den tiden jag var i bassängen var jag inte ett dyft trött. Det var helt prefekt! Eller inte riktigt, själva simningen gick inte jätte bra och jag hade ont i högeraxeln. Det beror troligen på att jag inte är van vid att crawla änu alltså inget allvarligt, just nu känner jag inget av det onda i axeln. Över lag var jag ändå mycket nöjd med morgonsimningen och kommer garanterat göra om det.
Eftersom jag var tvungen att hinna med bussen hann jag bara simma i 40 min, men det var ändå lagom i och med det onda axeln.
I skolan visade det sig att de två första lektionerna var inställda, så jag fick god tid på mig att äta och även läsa BT, vilket är ett måste på morgonen.
När jag kom hem var det dags för pass nr 2 den dagen och det var cykling som gällde. Under senaste cykelpasset hade jag ingen kraft i benen över huvudtaget, så dagens pass var mer tänkt att känna på benen och förhoppningsvis kunna trycka på lite mer vid vissa partier. Under förra passet krånglade även cykeln trots att den varit på lagning hos JB:S, så jag hade fått lämna in den igen. Jag hoppades därför att den nu skulle fungera felfritt efter att ha varit på JB:S två gånger, men icke!
Jag cyklade samma runda som sist men benen kändes mycket bättre den här gången, dock var dem ändå inte riktigt som normalt, men helt okej ändå. Förra gången tog rundan 1:39 h och den här gången 1:30 h med mycket mindre ansträngning bör tilläggas. Jag var alltså nöjd med min prestation, men inte med JB:S. Cykeln knakade lika mycket som förra gången och växlarna fungerade lika dåligt som sist, så det är bara att lämna in den igen. Tredje gånge gillt den här gången JB:S?
Är det jobbigt med så här långa lnlägg?
Det är inte meningen att det ska bli långt, bara blir så.
/Das Auto
Kl 06:30 var jag i bassängen och det var hur skönt som hälst. Allt var så tyst och stilla, och det enda man hörde vara sitt eget plaskande i bassängen. Trotts att jag i vanliga fall knapp gått upp ur sängen vid den tiden jag var i bassängen var jag inte ett dyft trött. Det var helt prefekt! Eller inte riktigt, själva simningen gick inte jätte bra och jag hade ont i högeraxeln. Det beror troligen på att jag inte är van vid att crawla änu alltså inget allvarligt, just nu känner jag inget av det onda i axeln. Över lag var jag ändå mycket nöjd med morgonsimningen och kommer garanterat göra om det.
Eftersom jag var tvungen att hinna med bussen hann jag bara simma i 40 min, men det var ändå lagom i och med det onda axeln.
I skolan visade det sig att de två första lektionerna var inställda, så jag fick god tid på mig att äta och även läsa BT, vilket är ett måste på morgonen.
När jag kom hem var det dags för pass nr 2 den dagen och det var cykling som gällde. Under senaste cykelpasset hade jag ingen kraft i benen över huvudtaget, så dagens pass var mer tänkt att känna på benen och förhoppningsvis kunna trycka på lite mer vid vissa partier. Under förra passet krånglade även cykeln trots att den varit på lagning hos JB:S, så jag hade fått lämna in den igen. Jag hoppades därför att den nu skulle fungera felfritt efter att ha varit på JB:S två gånger, men icke!
Jag cyklade samma runda som sist men benen kändes mycket bättre den här gången, dock var dem ändå inte riktigt som normalt, men helt okej ändå. Förra gången tog rundan 1:39 h och den här gången 1:30 h med mycket mindre ansträngning bör tilläggas. Jag var alltså nöjd med min prestation, men inte med JB:S. Cykeln knakade lika mycket som förra gången och växlarna fungerade lika dåligt som sist, så det är bara att lämna in den igen. Tredje gånge gillt den här gången JB:S?
Är det jobbigt med så här långa lnlägg?
Det är inte meningen att det ska bli långt, bara blir så.
/Das Auto
2008-09-24
Är jag stark?
Jag funderar på att vara yber seriös imorgon och simma innan jag åker till skolan kl 07:30. Att sitta och säga vad man ska göra dagen innan är alltid lätt, men när man väl vaknar på morgonen krävs det mycket innanför pannbent för att gå upp och värkställa. Om man mot förmodan lyckas komma upp och simma på morgonen är det trots allt väldigt skönt, eller det är vad jag tror i alla fall, har aldrig lyckats. För att lyckas imorgon skriver jag redan idag att min målsättning är att simma på morgonen. Pressen blir då större på att jag måste gå dit för jag vill ju inte visa mig psykiskt svag för alla mina trogna läsare här på bloggen. Hur många är trogna föresten? 3, 4, 5 st?
Om ni inte ser något inlägg om morgonsimningen framöver kan ni klassa mig som en psykiskt svag person. Om det däremot kommer ett inlägg där jag stolt skriver om en stuff kamp ur en säng och plaskande i en bassäng vill jag ha en klapp på axeln eller en kommentar på inlägget.
/Das Auto
Om ni inte ser något inlägg om morgonsimningen framöver kan ni klassa mig som en psykiskt svag person. Om det däremot kommer ett inlägg där jag stolt skriver om en stuff kamp ur en säng och plaskande i en bassäng vill jag ha en klapp på axeln eller en kommentar på inlägget.
/Das Auto
2008-09-23
Efter regn kommer solsken
Söndagens träningspass var ett av dem sämst på fler år och jag hade nästan tankar på att sluta träna, eller riktigt så hemska tankar hade jag inte. Sluta träna, eh ne? Sluta träna skulle jag aldrig göra, men som sagt det var ett dåligt träningspass. Dagen efter, alltså på måndagen, gjorde jag min bästa träning någonsin.
Vad är det då som gör att man dagen efter ett så dålig träning genomför sitt bästa träningspass någon sin?
Träningen dagen efter var i och för sig simning, vilket inte är så svårt att topp eftersom jag precis börjat med det. Men ändå? Dagen före var ju katastrofal?
Det är inte första gången jag är helt slut i kroppen under ett träningspass och sen gör ett kanon pass dagen efter. Jag själv har ingen bra förklaring varför det är så. Någon som vet eller har upplevt det samma?
Som sagt vet jag inte varför det blir så där, men jag har en lite hypotes. Jag tror att man kan likna det med en bil eller en motorcykel som stått orörd i garaget väldigt länge. När man väl tar fram bilen (eller motorcykeln) för att kör kan den knappt gå att starta och den kan uppföra sig konstigt. Jag säger inte att det alltid är så med bilar men jag har för mig att det kan vara det, så för att min hypotes ska fungera så kör vi på att det stämmer. När man nästa dag ska köra med bilen eller motorcykeln kan den fungera felfritt, eftersom man skramlat igång bilen dagen innan. Precis så tror jag det är med oss människor, eller i alla fall för mig. Jag hade inte tränat på länge men körde igång som normal, vilket visade sig vara helt omöjligt. Nästa dag var jag "igång skramlad" och träningen gick därför kanon.
Som det framgår i ovanstående så var jag och simmade igår och det gick riktigt bra. Det var "lektion" fem av tio i crawl kursen inne i Stadsparksbadet. Innan kursen körde jag själv i 40 min och det var där jag tyckte att det gick riktigt bra. Tidigare har jag alltid haft en flytgrej för benen eftersom jag haft problem att få kraft att komma framåt med benen. Igår tog jag bort flytgrejen och körde 100m bröstsim, vilket jag är en jävel på, "host", varvat med 50m crawl. Under crawlingen kändes det bättre än någonsin och jag börja även att få kläm på bentagen.
Jag känner att jag är på gång nu och att jag faktiskt kan lära mig crawla även om det känns hopplöst ibland.
/Das Auto
Vad är det då som gör att man dagen efter ett så dålig träning genomför sitt bästa träningspass någon sin?
Träningen dagen efter var i och för sig simning, vilket inte är så svårt att topp eftersom jag precis börjat med det. Men ändå? Dagen före var ju katastrofal?
Det är inte första gången jag är helt slut i kroppen under ett träningspass och sen gör ett kanon pass dagen efter. Jag själv har ingen bra förklaring varför det är så. Någon som vet eller har upplevt det samma?
Som sagt vet jag inte varför det blir så där, men jag har en lite hypotes. Jag tror att man kan likna det med en bil eller en motorcykel som stått orörd i garaget väldigt länge. När man väl tar fram bilen (eller motorcykeln) för att kör kan den knappt gå att starta och den kan uppföra sig konstigt. Jag säger inte att det alltid är så med bilar men jag har för mig att det kan vara det, så för att min hypotes ska fungera så kör vi på att det stämmer. När man nästa dag ska köra med bilen eller motorcykeln kan den fungera felfritt, eftersom man skramlat igång bilen dagen innan. Precis så tror jag det är med oss människor, eller i alla fall för mig. Jag hade inte tränat på länge men körde igång som normal, vilket visade sig vara helt omöjligt. Nästa dag var jag "igång skramlad" och träningen gick därför kanon.
Som det framgår i ovanstående så var jag och simmade igår och det gick riktigt bra. Det var "lektion" fem av tio i crawl kursen inne i Stadsparksbadet. Innan kursen körde jag själv i 40 min och det var där jag tyckte att det gick riktigt bra. Tidigare har jag alltid haft en flytgrej för benen eftersom jag haft problem att få kraft att komma framåt med benen. Igår tog jag bort flytgrejen och körde 100m bröstsim, vilket jag är en jävel på, "host", varvat med 50m crawl. Under crawlingen kändes det bättre än någonsin och jag börja även att få kläm på bentagen.
Jag känner att jag är på gång nu och att jag faktiskt kan lära mig crawla även om det känns hopplöst ibland.
/Das Auto
2008-09-22
Tränings summering V38
Från och med idag ska jag börja med ett litet nytt "projekt" på bloggen. Tanken är att vid slutet av veckan skriva en summering av veckans träning. Min träning finns redan att tillgå på http://www.funbeat.se/ (träningsdagbok) men det kan vara krånglig att komma åt om man inte är medlem, det är heller ingen sammanställning utav veckan på funbeat utan bara fakta om passet.
Till skillnad från den förra bloggen som jag hade kan man nu göra mycket mer med layouten. Jag tänker därför börja använda mig utav bloggens funktioner i mitt nya "projekt". En summering i tid och km utav förra veckans träning ska komma upp i ett diagram på högersida. Hoppas att det ska funka i alla fall.
Summeringen. V38.
Någon bra träning har det inte blivet under veckan som gått då jag fortfarande inte blivit riktigt frisk. Jag känner mig dock bättre idag än vad jag gjort på flera veckor.
Under veckan som varit har det blivit tre simpass och två cykelpass, vilket i och för sig är mer simning än en normal vecka, men kvalitén har varit dålig. Ett pass hostade jag mig igenom, vilket inte var så bra. Ett annat var mest för att få ett kort till headern (bilden högst upp på bloggen).
Att räkna antalet längder jag simmat är något av det svåraste jag vet, efter 8 längder har jag ingen aning om hur långt jag simmat. "är det 8 eller 10 eller är det bara 6?". Antalet km stämmer alltså inte riktigt för den här veckan.
Cykelpassen var även dem utav väldigt dålig kvalité. Det ena bar iväg till Äspered tillsammans med Robie i väldigt lugn fart. Meningen med passet var att fånga solnedgången och få en snygg cykelbild till headern. Vi missade tyvärr solnedgången så ljuset blev väldigt svagt och bilderna blev därefter. Tråkigt, men solen går förhoppningsvis upp fler dagar.
Det andra cykelpasset är det jag skrev om i det förra inlägget, vilket var katastrofalt dåligt och inget jag vill skriva om igen.
Till skillnad från den förra bloggen som jag hade kan man nu göra mycket mer med layouten. Jag tänker därför börja använda mig utav bloggens funktioner i mitt nya "projekt". En summering i tid och km utav förra veckans träning ska komma upp i ett diagram på högersida. Hoppas att det ska funka i alla fall.
Summeringen. V38.
Någon bra träning har det inte blivet under veckan som gått då jag fortfarande inte blivit riktigt frisk. Jag känner mig dock bättre idag än vad jag gjort på flera veckor.
Under veckan som varit har det blivit tre simpass och två cykelpass, vilket i och för sig är mer simning än en normal vecka, men kvalitén har varit dålig. Ett pass hostade jag mig igenom, vilket inte var så bra. Ett annat var mest för att få ett kort till headern (bilden högst upp på bloggen).
Att räkna antalet längder jag simmat är något av det svåraste jag vet, efter 8 längder har jag ingen aning om hur långt jag simmat. "är det 8 eller 10 eller är det bara 6?". Antalet km stämmer alltså inte riktigt för den här veckan.
Cykelpassen var även dem utav väldigt dålig kvalité. Det ena bar iväg till Äspered tillsammans med Robie i väldigt lugn fart. Meningen med passet var att fånga solnedgången och få en snygg cykelbild till headern. Vi missade tyvärr solnedgången så ljuset blev väldigt svagt och bilderna blev därefter. Tråkigt, men solen går förhoppningsvis upp fler dagar.
Det andra cykelpasset är det jag skrev om i det förra inlägget, vilket var katastrofalt dåligt och inget jag vill skriva om igen.
2008-09-21
Vad gör man när motivationen är noll och träningen går piss?
Som rubriken lyder så gick träningen riktigt dåligt idag och jag hade noll motivation. Cykeln knakade och växlarna krånglade trots att jag haft den på service, vilket gjorde mig riktigt irriterad. Benen kändes segare än segast och det gick riktigt sackt, vilket gjorde att massa negativa tankar kom upp i huvudet. "Du har inte tränat riktigt på FYRA veckor, all träning är borta, slut, finito, du är köööörd" eller "Skäms på dig, ser någon dig nu kommer dem skratta åt dig, usch va dålig du är". Att cykeln knakade konstant gjorde mig bara mer och mer frustrerad och tittade man ner på cykeldatorn ekade en gapande röst i huvudet "SOPA".
Motivationen och glädjen var långt borta, så jag körde bara på i lugn takt och ökade om jag såg någon i närheten, annars hade dem pekat och skrattat åt hur sakta det gick.
Efter ungefär halva passet när allt var som mörkast och då cykeln gick mer bakåt än framåt, så fick allt en vändning genom två frågeställningar "är du verkligen så här mentalt svag? Skulle Colting eller Kallur tänka så här?" Inte ens det mörker som jag då befann mig i kunde få mig att konstatera att varken Colting eller Kallur skulle tänka som jag gjorde. Jag skulle visa att jag är mentalt stark.
Första åtgärden blev att vrida bort cykeldatorn och strunta i knaket från vevarmarna för att minska de negativa tankarna. Sen var det bara att tänka positivt och plocka fram allt som var bra förtitillfället.
Jag hade nya och riktigt snygga kläder på mig, så ingen skulle skratta när jag susade förbi.
Vädret var så bra det kunde bli i mitten av september, 15 C varmt, svag vind och endast några stackmoln på himmelen, bara att suga i sig av naturens sötma.
Jag har faktiskt varit både skadad och sjuk i fyra veckor och jag är fortfarande inte fullt frisk, så det är inte konstigt att det inte känns bra nu. Var glad att du kan börja träna lite lugnt igen!
Glädjen i träningen började återfinna sig och när jag kom bort till Varnum såg jag till min glädje att den tidigare väldigt dåliga vägen bort till Rångedala var ny asfalterad. Att cykla på ny asfalt är det absolut skönaste underlaget att cykla på och inget man är bortskämd utav, så det var ytterligare än glädje-höjare.
Benen var dock inget jag kunde göra något åt, dem kändes fortfarande precis lika sega och att trampa runt var som att trampa med tuggummi i drevet.
Magen började ropa på mat mot slutet och benen var som sagt inte roliga idag, så när jag väl var hemma var det trots mina framgångsrika psykiska övningar väldigt skönt att vara hemma.
Motivationen och glädjen var långt borta, så jag körde bara på i lugn takt och ökade om jag såg någon i närheten, annars hade dem pekat och skrattat åt hur sakta det gick.
Efter ungefär halva passet när allt var som mörkast och då cykeln gick mer bakåt än framåt, så fick allt en vändning genom två frågeställningar "är du verkligen så här mentalt svag? Skulle Colting eller Kallur tänka så här?" Inte ens det mörker som jag då befann mig i kunde få mig att konstatera att varken Colting eller Kallur skulle tänka som jag gjorde. Jag skulle visa att jag är mentalt stark.
Första åtgärden blev att vrida bort cykeldatorn och strunta i knaket från vevarmarna för att minska de negativa tankarna. Sen var det bara att tänka positivt och plocka fram allt som var bra förtitillfället.
Jag hade nya och riktigt snygga kläder på mig, så ingen skulle skratta när jag susade förbi.
Vädret var så bra det kunde bli i mitten av september, 15 C varmt, svag vind och endast några stackmoln på himmelen, bara att suga i sig av naturens sötma.
Jag har faktiskt varit både skadad och sjuk i fyra veckor och jag är fortfarande inte fullt frisk, så det är inte konstigt att det inte känns bra nu. Var glad att du kan börja träna lite lugnt igen!
Glädjen i träningen började återfinna sig och när jag kom bort till Varnum såg jag till min glädje att den tidigare väldigt dåliga vägen bort till Rångedala var ny asfalterad. Att cykla på ny asfalt är det absolut skönaste underlaget att cykla på och inget man är bortskämd utav, så det var ytterligare än glädje-höjare.
Benen var dock inget jag kunde göra något åt, dem kändes fortfarande precis lika sega och att trampa runt var som att trampa med tuggummi i drevet.
Magen började ropa på mat mot slutet och benen var som sagt inte roliga idag, så när jag väl var hemma var det trots mina framgångsrika psykiska övningar väldigt skönt att vara hemma.
Första dagen på resten av mitt liv
Jag har nu bytt bloggdomän som ni ser. Den förra på metro var...inte så bra, utbudet på design m.m. var inte så stort, så jag bestämde mig för att byta till blogspot. Så vad tycker ni om designen? Något som borde ändras?
För tidigare inlägg gå till www.metrobloggen.se/edman
För tidigare inlägg gå till www.metrobloggen.se/edman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
