Som rubriken lyder så gick träningen riktigt dåligt idag och jag hade noll motivation. Cykeln knakade och växlarna krånglade trots att jag haft den på service, vilket gjorde mig riktigt irriterad. Benen kändes segare än segast och det gick riktigt sackt, vilket gjorde att massa negativa tankar kom upp i huvudet. "Du har inte tränat riktigt på FYRA veckor, all träning är borta, slut, finito, du är köööörd" eller "Skäms på dig, ser någon dig nu kommer dem skratta åt dig, usch va dålig du är". Att cykeln knakade konstant gjorde mig bara mer och mer frustrerad och tittade man ner på cykeldatorn ekade en gapande röst i huvudet "SOPA".
Motivationen och glädjen var långt borta, så jag körde bara på i lugn takt och ökade om jag såg någon i närheten, annars hade dem pekat och skrattat åt hur sakta det gick.
Efter ungefär halva passet när allt var som mörkast och då cykeln gick mer bakåt än framåt, så fick allt en vändning genom två frågeställningar "är du verkligen så här mentalt svag? Skulle Colting eller Kallur tänka så här?" Inte ens det mörker som jag då befann mig i kunde få mig att konstatera att varken Colting eller Kallur skulle tänka som jag gjorde. Jag skulle visa att jag är mentalt stark.
Första åtgärden blev att vrida bort cykeldatorn och strunta i knaket från vevarmarna för att minska de negativa tankarna. Sen var det bara att tänka positivt och plocka fram allt som var bra förtitillfället.
Jag hade nya och riktigt snygga kläder på mig, så ingen skulle skratta när jag susade förbi.
Vädret var så bra det kunde bli i mitten av september, 15 C varmt, svag vind och endast några stackmoln på himmelen, bara att suga i sig av naturens sötma.
Jag har faktiskt varit både skadad och sjuk i fyra veckor och jag är fortfarande inte fullt frisk, så det är inte konstigt att det inte känns bra nu. Var glad att du kan börja träna lite lugnt igen!
Glädjen i träningen började återfinna sig och när jag kom bort till Varnum såg jag till min glädje att den tidigare väldigt dåliga vägen bort till Rångedala var ny asfalterad. Att cykla på ny asfalt är det absolut skönaste underlaget att cykla på och inget man är bortskämd utav, så det var ytterligare än glädje-höjare.
Benen var dock inget jag kunde göra något åt, dem kändes fortfarande precis lika sega och att trampa runt var som att trampa med tuggummi i drevet.
Magen började ropa på mat mot slutet och benen var som sagt inte roliga idag, så när jag väl var hemma var det trots mina framgångsrika psykiska övningar väldigt skönt att vara hemma.
Motivationen och glädjen var långt borta, så jag körde bara på i lugn takt och ökade om jag såg någon i närheten, annars hade dem pekat och skrattat åt hur sakta det gick.
Efter ungefär halva passet när allt var som mörkast och då cykeln gick mer bakåt än framåt, så fick allt en vändning genom två frågeställningar "är du verkligen så här mentalt svag? Skulle Colting eller Kallur tänka så här?" Inte ens det mörker som jag då befann mig i kunde få mig att konstatera att varken Colting eller Kallur skulle tänka som jag gjorde. Jag skulle visa att jag är mentalt stark.
Första åtgärden blev att vrida bort cykeldatorn och strunta i knaket från vevarmarna för att minska de negativa tankarna. Sen var det bara att tänka positivt och plocka fram allt som var bra förtitillfället.
Jag hade nya och riktigt snygga kläder på mig, så ingen skulle skratta när jag susade förbi.
Vädret var så bra det kunde bli i mitten av september, 15 C varmt, svag vind och endast några stackmoln på himmelen, bara att suga i sig av naturens sötma.
Jag har faktiskt varit både skadad och sjuk i fyra veckor och jag är fortfarande inte fullt frisk, så det är inte konstigt att det inte känns bra nu. Var glad att du kan börja träna lite lugnt igen!
Glädjen i träningen började återfinna sig och när jag kom bort till Varnum såg jag till min glädje att den tidigare väldigt dåliga vägen bort till Rångedala var ny asfalterad. Att cykla på ny asfalt är det absolut skönaste underlaget att cykla på och inget man är bortskämd utav, så det var ytterligare än glädje-höjare.
Benen var dock inget jag kunde göra något åt, dem kändes fortfarande precis lika sega och att trampa runt var som att trampa med tuggummi i drevet.
Magen började ropa på mat mot slutet och benen var som sagt inte roliga idag, så när jag väl var hemma var det trots mina framgångsrika psykiska övningar väldigt skönt att vara hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar